Göken gol
på Kristi himmelsfärdsdag den 30 maj när jag promenerade med hundarna i skogen. Myggen jagade mig som vanligt och jag minns att jag tänkte:
Varför blir jag så glad när göken gal. Den lilla otäcka terroristen! Men det blir jag. Och jag tycker om att höra det rena klara hoho hoho.
Dagen därpå hörde jag göken gala igen. Ett par gånger bara. Sen inte mer. Men än har jag inte gett upp hoppet ...
Det var så mycket jag skulle komma ihåg att skriva i dagboken den där Kristi himmelsfärdsdagen när göken gol i vår lilla skog när jag var på promenad med mina små älsklingar. Men det blev inte av och nu har jag glömt det mesta.
Det är rent för sorgligt att man glömmer praktiskt taget hela sitt liv om man inte skriver upp det. Som jag gör ibland, men oftast inte. Och då blir det som det blir. Jag kommer liksom inte ihåg mitt liv. Utom några få saker, mest sånt som jag helst hade glömt för länge sen.
Jag tänkte den där himmelsfärdsdagen att jag måste skriva upp allt vackert i naturen.
Liljekonvaljerna som nästan slagit ut,
midsommarblomstren som redan slagit ut,
den underbara vildapeln som blommade så intensivt vitt,
de sista vackra vitsipporna i backen ner mot hundtoan ...
Intet av detta blev av.
Dagarna därpå slog syrenen vid grinden ut i sin violetta prakt och detsamma gjorde kaprifol och akleja. Nu har syrenen redan vissnat ner och snart gör de båda andra skönheterna detsamma.
Ungdom och skönhet är sannerligen förgängliga ting! Om nu ingen redan visste det.
I dag är det pingstafton och sommaren står i sin fullaste prakt. Mina gula dagliljor slår nog ut redan i morgon. De båda löjtnantshjärtansbuskarna blommar för fullt, rabarbern är hög som Eifeltornet, paradisbusken är ett vitrosa skimmer och pionerna kommer väl vilken dag som helst.
Varför måste det gå så himla fort allting när det är sommar?
Även stadsträdgårdsmästarens parkek ute på vildängen har växt till sig betänkligt. De var ju tre från början, men av någon anledning kom grävskopan och parkfolket och grävde upp två av dem igen?
Jag vet inte om jag nånsin kan tycka om denna aparta trädplantering. Men det är väl så med oss människor att vi inte kan älska allt. Inte heller alla djur kan vi tycka precis lika mycket om. I alla fall inte myggor och mördarsniglar. Men jag tror i alla fall att jag älskar alla fåglar. Kråkor också!
Vi matar småfåglarna året om och är så lyckliga över vår nya hyresgäst hackspetten. Fågelungarna flyger hela tiden in i växthuset och vi måste hjälpa dem ut.
Skatungar och kråkor äter upp talgbollarna för småfåglarna, men då köper vi nya bara. Allt i naturen har rätt att leva. Utom kanske jättebjörnlokan. Eller?
Det finns alldeles för mycket bäver också, har jag hört. Och vildsvinen är sedan länge på tok för många, sägs det. Vargen vill många inte alls ha kvar här i Sverige ...
Och ...
nej, kanske bäst att sluta här.
Varför blir jag så glad när göken gal. Den lilla otäcka terroristen! Men det blir jag. Och jag tycker om att höra det rena klara hoho hoho.
Dagen därpå hörde jag göken gala igen. Ett par gånger bara. Sen inte mer. Men än har jag inte gett upp hoppet ...
Det var så mycket jag skulle komma ihåg att skriva i dagboken den där Kristi himmelsfärdsdagen när göken gol i vår lilla skog när jag var på promenad med mina små älsklingar. Men det blev inte av och nu har jag glömt det mesta.
Det är rent för sorgligt att man glömmer praktiskt taget hela sitt liv om man inte skriver upp det. Som jag gör ibland, men oftast inte. Och då blir det som det blir. Jag kommer liksom inte ihåg mitt liv. Utom några få saker, mest sånt som jag helst hade glömt för länge sen.
Jag tänkte den där himmelsfärdsdagen att jag måste skriva upp allt vackert i naturen.
Liljekonvaljerna som nästan slagit ut,
midsommarblomstren som redan slagit ut,
den underbara vildapeln som blommade så intensivt vitt,
de sista vackra vitsipporna i backen ner mot hundtoan ...
Intet av detta blev av.
Dagarna därpå slog syrenen vid grinden ut i sin violetta prakt och detsamma gjorde kaprifol och akleja. Nu har syrenen redan vissnat ner och snart gör de båda andra skönheterna detsamma.
Ungdom och skönhet är sannerligen förgängliga ting! Om nu ingen redan visste det.
I dag är det pingstafton och sommaren står i sin fullaste prakt. Mina gula dagliljor slår nog ut redan i morgon. De båda löjtnantshjärtansbuskarna blommar för fullt, rabarbern är hög som Eifeltornet, paradisbusken är ett vitrosa skimmer och pionerna kommer väl vilken dag som helst.
Varför måste det gå så himla fort allting när det är sommar?
Även stadsträdgårdsmästarens parkek ute på vildängen har växt till sig betänkligt. De var ju tre från början, men av någon anledning kom grävskopan och parkfolket och grävde upp två av dem igen?
Jag vet inte om jag nånsin kan tycka om denna aparta trädplantering. Men det är väl så med oss människor att vi inte kan älska allt. Inte heller alla djur kan vi tycka precis lika mycket om. I alla fall inte myggor och mördarsniglar. Men jag tror i alla fall att jag älskar alla fåglar. Kråkor också!
Vi matar småfåglarna året om och är så lyckliga över vår nya hyresgäst hackspetten. Fågelungarna flyger hela tiden in i växthuset och vi måste hjälpa dem ut.
Skatungar och kråkor äter upp talgbollarna för småfåglarna, men då köper vi nya bara. Allt i naturen har rätt att leva. Utom kanske jättebjörnlokan. Eller?
Det finns alldeles för mycket bäver också, har jag hört. Och vildsvinen är sedan länge på tok för många, sägs det. Vargen vill många inte alls ha kvar här i Sverige ...
Och ...
nej, kanske bäst att sluta här.
 |
| Akleja, syren, rhododendron och en konstig parkplantering på vildängen. Foto: June Rydgren |
