June Garden

I lördags, två dagar sedan, såg jag den. I flera veckor har jag kontrollerat stället. Jag visste ju att den skulle titta upp just där. Det har den gjort så länge jag har bott här i trakten. I lördags hände det igen! Oj, så glad man kan bli över en frusen liten snödroppe! I Skåne, där jag växte upp i ett litet idylliskt villasamhälle, såg jag snödroppar redan i januari. De tittade upp från det tunna snötäcket på morgonen och på kvällen när det kylde på krympte de ihop till ingenting. För att liksom återuppstå igen nästa morgon. Jag minns det så väl, var väl knappt mer än fem år, hur jag stod länge, länge och tittade på min lilla snödroppe hemma i trädgården. Man är väl inte riktigt klok! Ända sedan barndomen har jag tecknat snödroppar på längden och tvären. Senast var det för någon månad sedan, medan snön vräkte ner utanför fönstret. Det är bara en obetydlig akvarell. Den finns på hemsidan: junerydgren.se. Bara för jag älskar snödroppar. "Min" första snödroppe, lö

och i dag såg jag de allra första pälsklädda videkvistarna på långpromenaden med vovvarna. Egentligen letade jag hoppfullt efter de första små snödropparna, men några sådana fann jag inte, även om jag hört att några frusna små stackare synts till i trädgårdar omkring. Jag håller så gärna till godo med videkissarna som jag älskat sedan barnsben. Visan "Sov du lilla videung" (text: Zacharias Topelius, musik: Alice Tegnér) var förresten en favorit redan när jag var fyra år. Bilderna tog jag med min Iphone 8+. Inga höjdare just. Det blåste snålt och vovvarna drog otåligt i kopplen. Men de berättar ändå att våren är på väg. Att den kommer till slut, om än de uppskottade snöhögarna är svarta av smuts och allt ser glåmigt, trött och uttråkat ut. Februari är en evig väntan ... Äntligen kommer mars och plötsligt händer det. Allt på en gång. Det går bara alldeles för fort nu. Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, förgätmigej ... Påsk. Pingstliljor och tulpaner. Rådjur i bl

... som gör att man inte kan vara utomhus. Men vad gör väl det när man istället kan följa den skriftbundna (Torah), vänliga, roliga, ödmjuka, mänskliga, varma, goa, fördomsfulla, kringskurna, själviska, hjärtesnälla, omtänksamma familjen Shtisels dagliga förehavanden på Netflix. OBS! Detta är så klart mina subjektiva reflexioner. Men liknar de flesta av oss ändå inte dem, lite grann, på sätt och vis? Visst följer väl också vi alla andra dikterade (påtvingade) normer, mönster, synsätt, regler .., om än inte ristade i Mose stentavlor. Vem kunde tro att det nånsin skulle kunna inträffa att jag knappt kan bärga mig tills jag får tid att följa en ortodox judefamiljs vardagsliv i Jerusalems ultrareligiösa kvarter? Inte jag. Men så är det. För just så tycker jag att en film som vill beröra och engagera måste berättas! Undrar bara om det verkligen är vanligt att männen röker lika fruktansvärt mycket som i serien? Alltså oupphörligt! Ta sig ett järn med flera, det får en ultraortodox jud