June Garden

men nu ska det bli räfst och rättarting i lådor, skåp och hyllor. Här är några exempel på snabba skisser som är från denna sommaren. — Hur många skissböcker har jag egentligen? — Ingen aning! — Hur många "Garden journals" har jag? — Ingen aning. Snart ska det bli hur trevligt som helst att se mitt livs ansträngningar prunka i prydliga rader och ordnat i datumordning! Bara det att jag för det mesta har glömt att sätta ut såväl datum som signatur. Inte lätt, således, för framtidens konstprofessorer att få ordning på mina mästerverk. Skojade bara. Jag bryr mig faktiskt lika lite om eftervärldens konstexperter som de om mig. Jag läste nyss i någon avis att inom ett tiotal år så där så kommer facebook att vara världens största kyrkogård. Ha! Se där! Då blir jag ju odödlig i alla fall. Utan vare sig signatur eller datum. Ja, som Van Gogh och dom andra stora mästarna. Och förstås tillsammans med miljontals andra facebookare som bara postat selfisar och berättat vilka

Det var liksom meningen att jag skulle skriva om min sommar här på bloggen. Just så som jag upplever den. Dag för dag, timme för timme, minut för ... Men så for vi iväg till den underbara ön Mallorca för en ynka vecka ... Jodå, jag tänker på miljön. Mycket, mycket tänker jag på den. Men så tänker jag också att flyget väl i jösse namn måste finnas även i fortsättningen. Och på Mallorca tänker jag. Herregud så många människor på denna vackra ö som livnär sig på turismen! Och så tänker jag att vi väl ändå inte måste återgå till nån slags byagemenskap från 1200-talet. Jag tror på utveckling, på näringslivets och samhällets omställning till en god miljö. Och så tror jag på själva livet! -Förstockad! - Å, tycker ni ... Trots den allomfattande undergångsstämningen (särskilt i Dagens Nyheter) så tror jag på livet, på det starka obetvingliga livet. På att det ska födas många nya glada barn till världen, som får växa upp, ta sig en öl och resa till Mallorca. Barn ska väl inte behö

på Kristi himmelsfärdsdag den 30 maj när jag promenerade med hundarna i skogen. Myggen jagade mig som vanligt och jag minns att jag tänkte:    Varför blir jag så glad när göken gal. Den lilla otäcka terroristen! Men det blir jag. Och jag tycker  om att höra det rena klara hoho hoho. Dagen därpå hörde jag göken gala igen. Ett par gånger bara. Sen inte mer. Men än har jag inte gett upp hoppet ... Det var så mycket jag skulle komma ihåg att skriva i dagboken den där Kristi himmelsfärdsdagen när göken gol i vår lilla skog när jag var på promenad med mina små älsklingar. Men det blev inte av och nu har jag glömt det mesta. Det är rent för sorgligt att man glömmer praktiskt taget hela sitt liv om man inte skriver upp det. Som jag gör ibland, men oftast inte. Och då blir det som det blir. Jag kommer liksom inte ihåg mitt liv. Utom några få saker, mest sånt som jag helst hade glömt för länge sen. Jag tänkte den där himmelsfärdsdagen att jag måste skriva upp allt vackert i naturen. Lil

Vildflora på hundpromenadstigen söndagen den 19 maj. En bild säger mer än tusen ord. Så jag frågar bara: Finns något vackrare än en söndag i sköna maj? Svar: Nej! Foto: June Rydgren (Privata bilder) Foto: June Rydgren (Privata bilder)

Vi firade Valborg i Helsingborg/Viken. Så oerhört långt våren har kommit där! Vackert, vackert, vackert så det gör ont! Bilder från Råå Bilder från Eskilsminne, Helsingborg Innan vi for iväg fotade jag några kvistar som jag satte i vas efter att ha klippt ner vårt snabbväxande plommonträd. Inte en blomma syntes på själva trädet, men de kom snabbt fram i köksvärmen. Bilder från mitt köksfönster i närheten av Nynäshamn På nedersta bilden till höger syns den stackars frusna kärreken med sin rundel av hittills okända buskar. Inte ett blad på de torra kvistarna. Det blir roligt att se hur stadens trädgårdsmästare förmår hålla maskrosorna borta från den konstiga parkplanteringen på vår lilla vildäng utanför köksfönstret. När vi kom hem från Skåne syntes faktiskt några ynka blommor på plommonträdet. Annars hade knappt nåt alls hänt i naturen medan vi varit borta. Det blev aprilväder i maj. Kallt och torrt på samma gång. Eldningsförbud på många ställen. Me

Inte orkat skriva dagbok. Varit bara föööör mycket med allting! Värst var rotfyllningen i mars. Och så den 5 april operationen i vänster fot. Känns som man sågat av halva foten. Fast nu, äntligen, lite mindre ont. Men svårt att gå. Det gör så förbenat ont att gå. Värre än före operationen. Och när man ska sova så går inte det för foten bara maler och svider ... Gjorde jag rätt som tog bort den värkande knölen? Hoppas och tänker på den fenomenala visan med Birgitta Andersson: "Man ska vara rädd om fötter!" Var tog den härliga Birgitta Andersson vägen? Tänker att allt blir bättre när stygnen tas bort om en vecka. Men det dröjer nog hela sommaren innan jag kan gå normalt igen. Kanske vill jag då jogga som förr..? Längtar! Tur i eländet att det finns små balkansippor. Nu blommar de för fullt i vår trädgård som strålar av sol och värme. I dag gjorde vi i ordning i uterummet. I fjol dröjde det ända till den 8 maj. Det vet jag, för det står skrivet i dagboken f

Just hemkommen från Portugal finner jag vår lilla skog full med blåsippor. Vilken lycka! Nu är det vår! Fast för en stund sedan snöade det stora juleflingor. Som tur är smälte de bort på en gång. April-väder! Lissabon är en så fin stad! Stenbelagda gator och kaklade husfasader beprydda med de vackraste mönster. Överallt restauranger och blommande torg. Fast när vi var där blommade det förstås inte så mycket. Än är det tidig vår även i Lissabon. Jag tog några bilder med min mobiltelefon för att stimulera skapandeprocessen när jag kom hem. Nu är jag hemma. Tittar på bilderna jag tog och längtar lite tillbaka. Lissabon är en stad som jag alltid vill återkomma till. Så vänlig, ren och vacker. Torgen som finns överallt är rymliga och man upplever aldrig någon trängsel i denna stad trots att där alltid är fullt med turister. OBS! Alla foton tillhör mig och får inte kopieras/stjälas från denna privata plats! Det finns tusentals bilder som är mycket bättre än mina! Fota själv förreste

Den första mars i år behagade vår eminenta stadsträdgårdsmästare, tillsammans med en grävmaskin och tre, eller om det var fyra trädgårdsarbetare dyka upp som från tomma intet till "vår" kära äng, som är belägen alldeles utanför köksfönstret. Helt överraskande stod de där på den isiga ängen och pratade, gestikulerade och stegade upp, vad det nu kunde vara ... Det fina med "vår" underbara äng är att den är en vildäng. I maj månad lyser den solgul av de ljuvligaste maskrosor, som jag visserligen har fullt sjå att hålla utanför vår trädgårdsgräns, men som ändå ger en färgprakt så fager att vi längtar efter den hela långa vintern. "Vår" kära äng var faktiskt en överskuggande anledning till att vi köpte just detta huset, där vi snart bott i tio år. Ängen ger ljus och sol till vår lilla trädgård och utsikt, rymd och glädje i våra sinnen. Ja, jösses, så glada vi alltid har varit för denna fina vildäng utanför vårt fönster. Men så blev det alltså 1 mars 2019

I lördags, två dagar sedan, såg jag den. I flera veckor har jag kontrollerat stället. Jag visste ju att den skulle titta upp just där. Det har den gjort så länge jag har bott här i trakten. I lördags hände det igen! Oj, så glad man kan bli över en frusen liten snödroppe! I Skåne, där jag växte upp i ett litet idylliskt villasamhälle, såg jag snödroppar redan i januari. De tittade upp från det tunna snötäcket på morgonen och på kvällen när det kylde på krympte de ihop till ingenting. För att liksom återuppstå igen nästa morgon. Jag minns det så väl, var väl knappt mer än fem år, hur jag stod länge, länge och tittade på min lilla snödroppe hemma i trädgården. Man är väl inte riktigt klok! Ända sedan barndomen har jag tecknat snödroppar på längden och tvären. Senast var det för någon månad sedan, medan snön vräkte ner utanför fönstret. Det är bara en obetydlig akvarell. Den finns på hemsidan: junerydgren.se. Bara för jag älskar snödroppar. "Min" första snödroppe, lö

och i dag såg jag de allra första pälsklädda videkvistarna på långpromenaden med vovvarna. Egentligen letade jag hoppfullt efter de första små snödropparna, men några sådana fann jag inte, även om jag hört att några frusna små stackare synts till i trädgårdar omkring. Jag håller så gärna till godo med videkissarna som jag älskat sedan barnsben. Visan "Sov du lilla videung" (text: Zacharias Topelius, musik: Alice Tegnér) var förresten en favorit redan när jag var fyra år. Bilderna tog jag med min Iphone 8+. Inga höjdare just. Det blåste snålt och vovvarna drog otåligt i kopplen. Men de berättar ändå att våren är på väg. Att den kommer till slut, om än de uppskottade snöhögarna är svarta av smuts och allt ser glåmigt, trött och uttråkat ut. Februari är en evig väntan ... Äntligen kommer mars och plötsligt händer det. Allt på en gång. Det går bara alldeles för fort nu. Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, förgätmigej ... Påsk. Pingstliljor och tulpaner. Rådjur i bl

... som gör att man inte kan vara utomhus. Men vad gör väl det när man istället kan följa den skriftbundna (Torah), vänliga, roliga, ödmjuka, mänskliga, varma, goa, fördomsfulla, kringskurna, själviska, hjärtesnälla, omtänksamma familjen Shtisels dagliga förehavanden på Netflix. OBS! Detta är så klart mina subjektiva reflexioner. Men liknar de flesta av oss ändå inte dem, lite grann, på sätt och vis? Visst följer väl också vi alla andra dikterade (påtvingade) normer, mönster, synsätt, regler .., om än inte ristade i Mose stentavlor. Vem kunde tro att det nånsin skulle kunna inträffa att jag knappt kan bärga mig tills jag får tid att följa en ortodox judefamiljs vardagsliv i Jerusalems ultrareligiösa kvarter? Inte jag. Men så är det. För just så tycker jag att en film som vill beröra och engagera måste berättas! Undrar bara om det verkligen är vanligt att männen röker lika fruktansvärt mycket som i serien? Alltså oupphörligt! Ta sig ett järn med flera, det får en ultraortodox jud

En oförglömlig seglats på den mäktiga Donau till: Belgrad i Serbien Pecs och Budapest i Ungern Bratislva i Slovakien och slutligen den underbara nyårskonserten och sight seeing i vackra, vackra, vackra Wien i Österrike. Är Wien månne Europas vackraste huvudstad? Jag säger inte emot. Resan i forna öst var oförglömlig på många sätt. Bland annat för hur olika långt man kommit när det gäller uppbyggnaden av det som kommunismen raserat. Och det är mycket det! Ja. så mycket att jag ofta ville gråta åt eländet. Budapest är emellertid en väldigt vacker stad som nu har renoverats pietetsfullt. Jag återkommer gärna dit.  Serbien som inte är med i EU har mycket ännu att göra. Bara pengarna fattas. Vad som särskilt gjorde mig sorgsen under promenaderna i Belgrad var alla otroligt vackra byggnader som befann sig i stort förfall. Tänk om man bara kunde tvätta de smutsiga fasaderna, så som skett i Budapest. Då skulle strax Belgrad lysa med samma strålglans som Budapest. Även B